Livet tar slut

En vän till mig tog sitt liv nyligen. Inte en nära vän, men det är flera av min andra inte så nära vänners nära vän. Min ex var en av dom. Denna vän var flera gånger hemma och åt middag hos oss, drack kanske lite vin. Minns dessa gånger, det var fint. Han var en väldigt snäll människa. Han var också en som levde i mörker, och mådde väldigt dåligt. Då stängde han in sig. Oftast. En och annan efterfest har jag tillbringat med honom. Det var oftast kul. Det pratades ofta relationer. På gott och ont. Så här efteråt tycker jag att det kanske kunde bli för mycket ibland. Det var oftast andras liv som behandlades, som om han inte kunde prata om sitt eget. Helst inte i alla fall. Han hade ofta rätt i det han sa. Men kunde ha fel många gånger också. Fatalt. Jag ser honom framför mig, men det blir ändå suddigt på något sätt. Döden är smått abstrakt för mig, han kan lika gärna dyka upp helt plötsligt. Nåväl, efter begravningen känns det mer konkret. Där fick vi se kistan, höra orden om honom, höra några låtar han "tycker" om. Det var fint, gråten var tung, mycket tung. Nu är han iväg men samtidigt här. Tack för att jag fick känna dig N.